There goes my hero.
Mormor och Morfar kom och hämta upp mig på stationen och sen styrde vi mot Stendörren och Mamma,
Satt och prata massa gammla minnen och skrattade.. jag kände mig lugn i hela kroppen och solen lyste på klarblå himmel med en massa fiskmåsar! Hon kändes nära igen på något sätt.
Vi tog bilen mot Nya kyrkogården och kapellet, köpte jätte fina blommor och gick mot minneslunden.
Jag kände mig fortfarande varm och lugn trots allt runtomkring och jag kände inte för att gråta.. för att jag har accepterat situationen. Det gjorde jag för länge sedan..
Det ända sättet (om det var möjligt) är att få tillbaka dig i det skicket du var i då.. och det skulle jag aldrig önska.
Det är inget liv att ligga i säng och spy för att man har så ont. Då har du det bättre nu!
Men sen börja kyrkoklockorna ringa och allt bara brast.
Jag grät hysteriskt och det påminde mig om den panikångesten jag fick precis när jag förstod att du hade tagit ditt sista andetag!
Det var länge sedan jag grät så hysteriskt och jag känner mig skönt utmattad och lugn igen.
Väl hemma hade min fina familj grillat och lagat massa god mat och vi skålade för mammsen och drack gott vin!
Nu har jag tagit en dusch och ligger och läser.
Vi saknar dig mamma <3
